Hon hör hur tomhylsorna faller mot marken med ett stilla klirrande. Märkligt nog känner hon ingenting förutom små stötar mot kroppen, ingen smärta alls bara dessa stötar, som om någon knuffar henne med en smal käpp om och om igen.

Förvånad ser hon hur det kommer blod ur bröstet och magen men fortfarande känner hon ingen smärta alls, bara dessa stötar ackompanjerade av klirret från tomhylsor mot betonggolvet. De tysta puffar från vapnet som är riktat mot henne hörs också men det lägger hon bara märke till som i förbifarten.
Hon lägger händerna över mage och bröst och ser hur blodet börjar forsa i strid ström mellan hennes fingrar. Blodet förvånar henne eftersom hon aldrig sett sitt eget blod strömma ur henne i den här omfattningen och smärtan är fortfarande frånvarande.
Hon ler lite snett, liksom känner hon ändå någon sorts tillfredsställelse över hur situationen utvecklats från det enkla möte i skymningen som hon tackat jag till, även om hennes alla känselspröt skrek: NEJ, så var det en oemotståndlig naturkraft som tvingade henne till det här mötet. Hon känner fortfarande ingen smärta och fortsätter le lite snett när plötsligt smärtan kommer över henne och hon segnar ner i sitt eget blod på det smutsiga betonggolvet. Hon ser över vapnet hur mannen ler lika snett tillbaka när han stoppar undan vapnet innanför rocken och gör sig klar att vända om.
Han stirrar på henne där hon ligger och går sedan med bestämda steg åt andra hållet efter att noga ha kontrollerat att ingen verkade ha sett vad som hänt.
Den öde perrongen var ett perfekt ställe att träffas på tänker han belåtet när han skyndar till den parkerade bilen.
Allt detta ser hon genom smärtans dimma och funderar över om det här är hennes sista medvetna tanke i livet eller om hon kommer att uppleva något ytterligare.
Hon får tyvärr inget svar när hon svimmar av smärtan och det svartnar för ögonen.