vi knöt ihop oss själva med ståltråd
som skulle skära sönder oss när vi längtade efter att slita oss loss
vi visste redan då
att mörkret i hörnen kröp över oss när vi sov
du vände dig om
och du skrek
när såren skars upp och rann ut över stadens linjer
kring den skyline vi byggt med månens stön som grund
den var vår solist
som vi rörde oss till
av rädsla för att blöda och ge marken liv
och låta blommor växa under våra fötter

månens orgasmer pumpade på betongen
av våra fastbundna kroppar
över stadslinjegryningen
vi älskade att kvida när allting blev fel
och flyglarmet ljöd kring bomberna som föll
i våra gränder

jag målade tavlor av dig
i källaren utan ljus
drog linjer på chans där
allt ändå såg ut som du
streckad och rinnande avbild av dina drag som alla drömmar förvrängt
och själv skar du upp dina kinder
ändå upp till ett leendes breddgrad
när du hängde lealös över min rygg
lika oförmögen att fly som oförmögen att bespara mig smärtan
av oss som karvade mönster av ståltråd
in till mina ben
och all benmärg som stänkte på de tavlor
jag målade till dig