På perrongen ringer telefoner
- otåliga berättelser väntar på att delas, höras, bäras med någon annan.
Ibland är det ödet som ringer.
Hon som tar ett steg fram och kliver in i bilden sticker handen ner i väskan och svarar aningslöst, leende
innan allt sönderdelas
när tåget hon väntar på pressar samman rälsen för tiotusende gången den här månaden
Människor kliver på
Människor kliver av
Hon står fortfarande kvar när dörrarna stängs
Och du är inte framme än
Hon är inte anonym
för det finns inga okända ensamheter
Hon kommer att ringa ett samtal i samma telefon
för att förhandla sin berättelse och den abrupta vändningen - om en stund
Först ska hon sätta sig ner på en bänk,
begrunda att hon blev hittad här nere bland tusen andra
av den välbekanta signalen i hennes egen väska.
Begrunda det urgamla ödet som meddelar sig i hennes alldeles nya Android.
Och kanske gråta anonymt
När hon ser upp igen kommer en ny tid att anges på digitalskylten, en ny riktning och en ny slutstation
Hon blir tvungen att kliva på och då kommer hon att sätta sig i din vagn på den enda lediga platsen intill din
Och det är på så sätt du kommer att få höra hennes berättelse,
enstavig, tyst och sorgsen
Det finns anonyma tårar men inga anonyma människor
Det finns avstånd och begränsade perspektiv
och ödet som ivrigt vill meddela sina katastrofer
godtyckligt fördelade över jorden i varje stund