Vänner ringde ofta i början, när jag kom tillbaka till Göteborg, efter många besök i Stockholm: "Skall vi ta en kaffe på Avenyn, eller kan jag komma på besök ?" Mitt standardsvar: Javisst det vore jätteroligt, jag måste bara bli lite piggare, äter en femveckors antibiotikakur just nu och är inte påhälsningsbar. Ett ord jag hittat på. Till slut, slutar alla att ringa, vissa enstaka kontakter via nätet, men inga fysiska möten. Inga kramar. Ja, precis så enkelt är det och datorer kramas så dåligt. Men: Ord kan faktiskt kramas i alla fall känns det så ibland, då och då förs man in i fantastiska världar och magiska och romantiska dikter och simmar omkring i ett hav och bara njuter i fulla drag - Så en stor kram till Er alla ! Det blåser mörkt nu Kroppen värker och skriker. Men orden och bilpromenader dämpar.... Jag är mycket väl medveten, om att jag inte är ensam. Lidandet finns i så många olika skepnader och säkerligen finns det många som har det värre än jag.