Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Rymdsaga i ett parallellt universum. Meningen är att få Er läsare att le eller i bästa fall * skratta* och bäst av allt att få Er att *gråta* Ett stort tack till TornTrappThrillern som hjälpt mig mycket med detta kapitel.


En Rymdsaga kapitel 2.

"Du skall veta att vi har över tusen människor som jobbar för oss i det parallella universumet." sa Alex innan han startade upp sitt racingtefat. Det hördes ett lätt brummande, sen sögs vi iväg med en otrolig hastighet. Hade jag inte varit transformerad hade jag dött utav G-krafterna. Alex gillade att köra fort och utsikten genom fönstret som nästan gick runt hela tefatet inklusive taket var storslagen. Det såg ut som vi skulle krocka med ett magnifikt ljusbälte. Jag var lite rädd i början och undrade var bromsen satt i detta imposanta tefat? Vi var på väg till ett parallellt universum, och maskhålet låg i ett område av mörk materia. "Vad gillar du för slags musik, frågade Alex ?" Rock n roll svarade jag snabbt. "Okej, då sätter vi på topplistan, från Booloos universum som vi är på väg till. Hoppas du gillar det. Du kanske undrar varför vi måste hämta folk från ert universum? Det beror på att vi blivit så fördummande av all automatik. Visst, vi vet hur det skall användas, men att laga något som går sönder. Ja, då står vi bara där och tittar på varandra. Du behövs verkligen för många av våra läkarrobotar har gått sönder. Musiken var briljant! En sak som slog mig var att det luktade så sagolikt gott. Doften påminde mest om röda rosor, men det var även andra ljuvliga blommor inblandade. Luften i tefatet var otroligt fräsch. Det kändes som om det fanns hur mycket syre som helst. " Nu när vi kommit upp i toppfart, så är det dags att vi avtranformerar oss. Det går åt väldigt mycket energi när man är transformerad och jag vill ju inte att du skall bli totalt utmattad. Jag ordnar med din transformering när du kommit in i garderoben." I samma ögonblick, så öppnades en dörr i väggen bakom mig. Jag blev minst sagt förvånad, när en tjock brandgul katt kom utrusande och hoppade upp i Alex stol, tittade på mig med likgiltiga gula ögon och lade sig tätt intill Alex. Sedan började den spinna." Jaså, där är du min älskling. Hon älskar att gömma sig därinne. Hon heter Happy. Vi kommer fram till din mottagning om en halvtimma, så jag sköter om din transformering, när du gått in i garderoben, sa Alex" Usch tänkte jag, ville verkligen inte alls tillbaka till min trötta och lönnfeta kropp. Avtransformeringen gick på sekund, sedan var jag tillbaka i min mänskliga kropp och det kändes inte kul alls. Inne i garderoben, fanns allt jag behövde inklusive ett par balla vita boots, som skulle matcha min vita läkarrock utomordentligt. Senare skulle jag erfara att dessa boots ändrade färg titt som tätt. När jag skulle hålla ett föredrag i storstaden så blev dom grisrosa ett par minuter innan jag skulle upp på scenen, och publiken fnissade åt mig. Mitt smeknamn blev sedermera "Den rosa doktorn" Nåväl, Alex satte på autopiloten, och gick sedan in i garderoben för att byta om och avtransformera sig. Efter ett par minuter hörde jag en smäll inifrån garderoben och sen blev det helt tyst. Jag blev orolig och reste mig tungt, gick sedan fram till dörren som tur var inte var helt stängd, för något handtag fanns det ej. Jag kunde ju inte längre öppna med tankekraft, så jag tog tag i dörren och öppnade den helt. Där på golvet låg Alex och hela hans kropp skakade frenetiskt. Han såg ut som en helt vanlig människa från jorden i 25 års åldern. Jag förstod direkt att han hade fått ett epileptiskt anfall. Panikslagen försökte jag öppna hans käkar, men det var lönlöst. Okej, som läkare visste jag nu att var risken var stor att han skulle få ett nytt anfall, inom de närmaste timmarna och att jag måste spänna fast honom i stolen. Plötsligt så slutade han att skaka och såg nu lugn och rofylld ut, sen såg jag blodet som såg ut att komma ifrån bakhuvudet, konstigt nog fick jag inte mer panik, utan handlade helt rationellt. Jag tog en vit skjorta i garderoben, rev av ärmarna, tog tag i hans armhålor och började släpa honom mot stolen, Happy hoppade ner från stolen, sprang fram till Alex och börja jama högt. Han var tung som fan, lång och med en jävla massa muskler för mig att släpa på. Nåväl, jag fick honom på plats i stolen och spände fast honom, samt rullade en av de vita skjortärmarna runt hans huvud och med den andra spände jag fast huvudet mot nackstödet, för han var helt lealös. Vad jag skulle jag göra nu tänkte jag och kände hur paniken började bubbla upp inom mig? Vi skulle landa inom 20 minuter och i nästa ögonblick kom en kaskad av blod ur hans mun som han precis öppnat. Det droppade blod ner på det vita golvet. Han tittade på mig med nästan oseende ögon. I värsta fall hade han bitit av tungan helt eller kanske svalt en del av tungan. Jag försökte prata med honom, men det var omöjligt att förstå hans sluddrande tal. I nästa ögonblick hördes en röst i någon högtalare jag inte kunde lokalisera. "Detta är ledningscentralen, ni skall landa på plattform nummer tretton om 15 minuter, men ni kör alldeles för fort, ni måste sakta ner omedelbart." Jag skrek ut till taket vad som hade hänt, och det blev väldigt tyst en stund. Sedan hörde jag en massa röster som pratade samtidigt och väldigt hysteriskt, sedan plötsligt en lugn röst som sade "Vi har inget val, ni måste aktivera nödbromsen, på förarskärmen finns det en röd triangel ni måste trycka på så fort så möjligt. Ni måste också byta plats med Alex annars kommer ni inte nå den röda triangeln. Nu var det bråttom som fan, men jag lyckades spänna fast Alex i min stol. Happy verkade på något sätt förstå allvaret och lät sig spännas fast med honom. Sen kastade jag mig upp i förarstolen, och började febrilt fippla med sexpunktsbältet. Jag kom på att jag inte hade något att spänna fast mitt eget huvud med. En snilleblixt! Jag tog bältet ifrån mina byxor, surrade fast det två gånger runt nackstödet och huvudet, stenhårt. Det skrek i högtalarna, men jag brydde mig inte om det utan sträckte ut höger hand, nuddade den röda triangeln. Det var som att köra in i en vägg. Allt blev allt svart och jag förlorade medvetandet.




Prosa (Roman) av Hans Christian
Läst 426 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2014-04-24 11:52



Bookmark and Share


  Lollitta VIP
Hade jag inte varit transformerad hade jag dött utav G-krafterna

_________transformerad till....???????

undrar..............
2014-04-26

  TrollTörnTrappan VIP
Och nu märkte jag knappt ett enda "och"! eller bara lagom många... Vilken fantastisk upp-putsning!!

Intressant med en rymdvarelse(?) som visar mänskliga sjukdomssymptom! Spännande kontraster - att man inte vet om det ska bära längre ner i eländet eller upp i sagolik eufori...
2014-04-24

  TrollTörnTrappan VIP
Häftiga ideer som vanligt!! Och så direkt på kritiken: Slår mig hela tiden här hur du kör med lite väl många "och" och "och"... Kanske hade känts skönt i en rocklåt :) men plocka gärna bort några "och" och testa hur det blir att börja satser rakt på! med andra ord eller genom att låta vissa meningar vara riktigt korta, somliga långa... Flödet funkar annars fint som Nanna säger! (Får återkomma om innehållet...)
2014-04-24

  Nanna X VIP
Jättebra flyt och språk! Förmodar att huvudpersonen blir läkare genom att han får på sig den vita rocken : ) ?
2014-04-24
  > Nästa text
< Föregående

Hans Christian
Hans Christian