Jag bad om att få vara ensam. Jag bedjande, på mina bara knän mot det kalla trägolvet och med mina händer om min kropp som att jag gungade mig bort från allt galenskap. Jag bad om att få vara utan dig. Och att bara få höra tystnaden från mina egna andetag, men se på mig nu. Nu sitter jag här som ett fån på den sidan du alltid låg på. Där din värme och dina mjuka läppar brukade möta min åtrå. Där det brukade blixtra mellan oss, som att vi hade för mycket känslor som inte fick plats i det vakuum vi befann oss i. Ibland överraskades jag av en hand längst med min nakna rygg och det högg till i magen. Varje beröring gjorde ont, men på ett bra sätt. Dina fingrar var knivar som penetrerade min hud, dina andetag var luften som fick mig att sväva och dina ord var melodin som fick mig att le. Jag bad om att få vara ensam och se på mig nu. Jag håller andan och hoppas på att du kommer tillbaka upp för trappan du försvann ner från. Jag ville bara höra mina egna andetag, men se på mig nu. Runt mig är tystnad och ensamhet. Jag var trött på att inte känna, på att vara van vid min tillvaro. Mitt liv var fingervarmt och jag kände ingenting. Trodde jag då. Men nu, nu håller jag andan i ett kvalmigt åskmoln av total tystnad och ensamhet. Jag håller fast i nyckelknippan av minnen från oss, från vår tid, men de passar inte längre i några lås. Vilket misstag jag gjorde att be om att få vara ensam. Inte visste jag då, att det fanns en skillnad mellan att vara ensam och att känna sig ensam. För visst var vi på olika håll ibland, du och jag. Och då, när du var där och jag här, då var jag ensam. Utan dig och helt själv. Men nu är jag utan dig och jag vet inte vart jag är. Denna ensamheten tär. Den svider så. En del av mig försvann nog ner för trappan tätt intill dig. En del av mig förstod nog redan då vilket misstag jag gjorde. Jag bad om att få vara utan dig. Och att bara få höra tystnaden från mina egna andetag. Nu håller jag andan och mitt liv är en iskall vak.