Sommaren mörknar på ett ögonblick, änglarna stiger fram ur skogsbrynet och himlen faller. Ambulansen kör racerfort mot sjukhusland, men ditt hjärta har slutat slå.
Nyss var du alldeles levande, låg vid det öppna fönstret och solen brann mot ditt skinn.
Jag har ingen gråt kvar när du försvinner, blåser iväg genom trädgården som ett rostigt höstlöv. Det är novemberkallt i mig. Jag vil inte att dagar ska bestå av avsked.
Grusvägen dammar när ambulansen lyfter mot rymden. Sandkorn och blåljus förändrar tiden. Sekunderna stannar i den ensammaste längtan efter det som varit.
Änglarna står vid huset. Du kliver upp på fönsterblecket och jag når aldrig mer fram till dig, men det sist feberheta leendet finns alltid där i tomheten.
________________