Ett ben ut, ett ben in, i livet. Det är inte så konstigt att jag inte får gjort någonting de här dagarna när jag är ensam. För, eftersom jag fortfarande är osäker på om jag verkligen vill leva eller inte. Det är inte så konstigt att man inte får gjort någonting då. Ingenting känns som att det är någon mening att göra, vad spelar det för roll om jag diskar eller städar eller dammsuger, eller viktigare saker, vad spelar det för roll om jag skriver klart den där boken, det kommer ändå inte att hända någonting.

Och det enda jag har i huvudet är honom. Och alla kukar. Jag onanerar som tidsfördriv, när jag inte ens är upphetsad. Jag gör det bara för att fördriva tiden, eller för att kontrollera mig själv. Jag gör det istället för att göra någonting annat. Den lilla döden. Jag väljer att dö litegrann. Istället för att leva helt och hållet.