Många tror att jag är fröken perfekt och duktiga flickan. Sanningen är den att jag kämpar varje dag med att INTE försöka vara så jäkla duktig hela tiden. Det är min akilleshäl, att vilja vara duktig hela tiden. Det är utmattande, energikrävande och egentligen så lönlöst. Jag försöker komma till insikt om att jag inte kan vara perfekt, för ingen människa är perfekt. Men att veta det intellektuellt och att komma till insikt om det emotionellt är två helt olika saker. Jag övar genom att förlåta mig själv när jag inte lever upp till mina skyhöga krav. Jag övar mig genom att våga lita till, när jag egentligen vill sluta mig. Jag har fått utstå mycket skit för att folk tycker att jag är fröken duktig. "Vem tror hon att hon är!?" Om de någonsin skulle ha vågat säga det till mig, istället för bakom min rygg, skulle svaret ha varit - Ingen alls. För det är det jag trott i hela mitt liv. Att jag inte är någon alls, inte värd någonting. DÄRFÖR försöker jag vara så duktig som jag bara kan, för då kanske jag blir någon, någon som andra kan tycka om och älska. Förstå då den komplexitet som då ligger i att försöka sluta vara fröken duktig. Och förstå vilken smärta det blir, när en skadad fågel som försöker lära sig flyga, blir neddrämd i marken av andra, avundsjuka, oförstående som redan flyger. Jag önskar att det fanns mer kärlek, förståelse och framförallt ömhet i världen, för den andre.