Psyket
Jag vaknade efter två timmars sömn, de första timmar jag fått på fem dagar. Det första jag öppnade ögonen till var det starka flimrande ljuset från ljusrören i taket. Jag satt mig upp långsamt, jag kände att varenda muskel i min kropp gjorde ont. Det var inte ovanligt, praktiskt taget det enda att göra här är att träna. Jag måste säga att jag tror det har varit bra för mig, det har förbättrat min självbild, den är ju inte bra men bättre.
Jag satt på min säng och tittade runt i mitt tomma rum. Det var vitt, helt vitt, jag hade alltid velat måla om det men det var emot reglerna. Jag hade ett skrivbord med en stol till, jag har aldrig förstått varför vi inte fick fixa till våra rum, köpa lite möbler, måla väggarna kanske hänga upp en tavla. Men nej, det skulle vara vitt och kalt, jag hade ett litet fönster dock med utsikt över en parkering. Jag hade också de jävla ljusrören i taket, de flimrar hela tiden, jag har sagt det till personalen men de säger bara att det inte är något fel på ljuset och tittar förtvivlat på mig.
Jag reste mig från sängen och gick ut i samlingsrummet. Frukost var serverad. Samlingsrummet var också vitt men med lite mer möbler, ett runt bord, en blommig soffa i hörnet och en rökruta. Vissa av oss vill inte vara utomhus men cigaretter lugnar ner oss så rökrutan var nog en bra investering. I rökrutan stod hon, hennes rosa läppar omfamnande en Marlboro light. Jag ville gå fram till henne. Jag ville kunna starta ett samtal. Men om jag inte älskar mig själv hur skulle jag kunna älska henne så som hon förtjänar?
Jag gick ut på bakgården för min morgoncigg istället. Eller morgonciggaretter snarare. Minsta lilla var jobbigt för mig jag är så fruktansvärt fragil. Men jag vill inte vara det. Jag vill vara modig nog att ha en normal konversation med henne. Jag vill inte att den enda gång vi ses är under en av mina många panikattacker. Jag vill inte att de enda ord jag hör henne säga är namn på lugnande medicin som de ska trycka i mig. Efter jag trampat på och släckt min fjärde cigarett så klev jag in i den väldigt ljusgula korridoren och drog mig in till mitt rum igen.
Jag spenderade resten av dagen med att rita och skriva i min dagbok, samma sätt som jag spenderat de flesta dagar sen jag kom hit. När jag till slut la mig i min säng med fjädrar som sticker mig i ryggen, så hade jag bestämt mig. Nästa dag så skulle jag prata med henne.
Jag vaknade ovanligt utvilad, mina ljusrör irriterade mig knappt. Jag tog mig snabbt ur sängen och såg för första gången på länge fram emot resten av dagen. När jag gick ut i samlingsrummet så stod hon vid diskbänken, jag förstår att jag måste ha sovit länge för hon diskade efter frukosten. Hon vände sig om och log. Jag kände mig alldeles varm inombords, kanske det här var lycka? Det var så längesen jag varit lycklig att jag inte kunde veta helt säkert. Nu gällde det bara att komma på vad det var man skulle säga.
”God morgon. Behöver du något?” Hon var nu helt vänd mot mig, jag började andas snabbt och till sist hyperventilerade jag. Jag föll till marken, jag kände hur rösterna kom skrikande, jag började skrika. Sedan följde det vanliga, de tryckte ner mig mot marken och stack mig med en spruta som bedövade allt. Inte omedelbart och allt försvann inte men tillräckligt mycket för att få in mig i mitt rum och lägga mig på sängen. Jag öppnade ögonen någon timme senare, de gjorde ont, uttorkade. Någon måste ha bevakat mig via kameran för dörren öppnades några korta sekunder senare. Där stod hon, hennes vita kläder var tråkiga men hon fick de att se ut som den vackraste klänning. Hennes ögon visade att hon var bekymrad. Hon gick fram till mig och satte sig ner på min sängkant. Jag kunde inte tro att det var sant. Hon la en varm handduk på min panna. Hon gick fram till kameran och stängde av den. Hon gav mig en av sina Marlboro light. Jag satte mig upp på sängen bredvid henne, sen satt vi bara där och rökte varsin cigarett i tystnad. Så lycklig hade jag inte varit på länge.
Den följande dagen så vaknade jag med ett leende på läpparna. Jag gick ut till samlingsrummet som varje morgon och där stod hon, med sin marlboro light i rökrutan. Jag ställde mig bredvid henne och hon log mot mig igen.
”God morgon” lyckades jag till slut få ut ur munnen.
”God morgon” hennes röst var så len.
Jag vågade säga mer och mer för var dag som gick och efter ett tag så tog jag mig modet till att fråga henne om hon ville ta en cigarett på bakgården med mig.
Jag kände hur ångesten växte i mig men jag var bestämd, jag skulle klara det här. Jag öppnade glasdörren och där satt hon, hennes blonda lockar vilade stilla på hennes axlar.
”Marcus?” hon sa mitt namn, hon sa det med sin vackra lena röst. Jag förtjänade inte det här, jag kände hur rösterna kom igen, allt blev svart.
Jag vaknade till en röst. Den vackraste röst jag hört, len, ljus, underbar.
”Jag vet inte om du hör mig Marcus. Jag har stängt av kameran, jag behövde bara säga det här. Ingen har någonsin tittat på mig så som du gör, man känner sig verkligen, älskad.” Hon lutade sig fram och kysste mig. Jag öppnade ögonen och kysste tillbaka. Jag fylldes av fjärilar och värme hela jag fylldes av något jag inte känt på länge, kärlek.
Jag vaknade av de brännande ljusrören, jag satte mig upp i min säng och det var först när jag såg min vägg, min kala vita vägg, som jag förstod. Allt hade varit en dröm. Varför förstod jag inte det tidigare? Jag kan inte vara så lycklig som jag var med henne.
Jag gick ut i samlingsrummet och där stod hon och diskade, jag föll till golvet och hade den värsta panikattack jag någonsin haft. När jag vaknade igen på mitt rum så var hon inte där. Hur kunde jag trott att hon någonsin skulle vilja vara med mig.