Vattnet har ingen smak, ingen doft.
Som ögon
som skimrar i olika nyanser.

Den blanka stilla ytan.
Likt mörka pupiller
om kvällen rör det sig ständigt.

Dina är som opaler. De skimrar en blåröd ton.
De doftar inte. De behöver ingen smak, de smakar ändå.
När du gråter känner jag saltet om min mun.

Du står under kupolen, den lika skimrande den,
invid vattenbrynet, höjd på sitt torn.

Väntar du på din båt
som ska hämta dej.

Ni blir som skymningen när ni försvinner ut.
Det liksom lämnar sig själv.

Bakom ett lugn när natten har fallit.