Framåt

Framåt

Framåt

Det är allt jag kan tänka på. Jag vet inte vad som kommer möta mig, men jag måste framåt.
Tystnaden är kvävande i bussen, som ett alldeles för tjockt duntäcke har den lagt sig över sig över det gråa metalliska utrymmet. Det enda som lättade på duntäcket var den lätt schizofrena bagladyn tysta mumlanden. Jag lutade mig fram mot det slitna sättet och blundade.
Hur länge denna tidsmaskin till buss har färdats minns jag inte ens. Små fragment av stjärnor,galaxer har skymtat utanför. Allt långt borta, men ändå inom räckhåll.
Stjärnorna gav mig aldrig frid, alltid påminde deras glans mig om ett par sorgsna ögon som aldrig blev mina och en blek mun jag tror jag kysst. En gång, i en helt annan värld.

Min kropp känns nu behagligt avdomnad, som efter ett par tequilashots, innan illamåendet kickat in.
Minnet av mitt gamla jag känns nu avlägset, jag minns inte ens varför jag for. Vad är mitt riktiga namn? Hur kom jag egentligen till den här planeten, som enbart tycks bestå av fragment, av liv, som är nära, men trots detta inte sys samman av universums garntråd. Minnet av min födelsen är kallt, som flytande vatten.

Jag rättade återigen upp mitt huvud och möttes av två små bruna ögon. Ögonen tillhörde en flicka, hennes anleten var alldeles för grovt tillhuggna för att finnas attraktiva. Hennes korta musbruna hår var klippt i en klumpig frisyr och en huvud pryddes av en brun basker som blivit sliten och missfärgad. Trots detta, var det något med henne,en lockelse, som jag inte kunde motstå.

”Vet du att du lyser?” Sa flickan, med en röst som lät som smattret av ett lätt vårregn.

Lyser? Påståendet gjorde mig mållös för en sekund. Hennes röst hade fått min känsel att återfinna sig i min kropp och jag blev smärtsamt medveten om allt som pågick omkring mig.

” Lyser? Va fan har du tagit egentligen?” Svarade jag chockat tillbaka.

”Du kommer förstå du med snart” Skrattade flickan, tydligt road av mitt uttalande. ” Såna som du och jag syns bäst i mörkret.”



”Va fan menar du med såna som du och jag? Hur vet du, vem jag är?” Svarade jag, med en smula förundran över hennes antagande om mig.

”Jag har ju redan sagt det, vi syns bäst i mörkret! Titta dig omkring bara!” Sa tösen och sträckte ut armarna mot resten av bussen.

Mörkret var obeskrivligt, att säga att det var kompakt vore en grov underdrift.
Det var ett mörker som äter, förtvinar, dödar.
Men jag kunde se flickan.

Hennes hy, lyste mjukt av en glöd som påminde mig om en fladdrande,flämtande ljuslåga.
Envis, ihärdig och kämpande.

”Ser du nu?” sa flickan med ett mjukt leende. ” Det är vi som alla trodde var förlorade.”
”Det är vi som har levt, känt,älskat, skrikit.”

Plågsamt kom allt till mig, den där bleka munnen som smakade mint.
Hur min gråsparv flög, ut över en urban natthimmel, för att aldrig komma tillbaka.
Hur mina ord, försvann med henne.

”Ta min hand.” viskade flickan.

Långsamt, greppade jag hennes trygga vantklädda hand och hon drog mig tätt, tätt intill sig.

”Vi ska åka hem nu.” Viskade hon, medan hennes andedräkt kittlade i mitt öra.

Vi stod stilla, men rörde oss ändå. Allt föll på plats, medan världen föll omkring oss.
Något uppenbarade sig för mig, det var en gammal korvkiosk som världen hade glömt bort.

”Vi är hemma nu.” Sa flickan medan hon tittade på mig med fast blick.

Detta var bara livets början. Och jag tog klivet in.