Det är ganska komiskt hur livet utspelar sig.
Hur hjärnan kan snurra och tänka hundra tankar samtidigt.
Känna så många känslor.
Men ändå inte hitta några svar.
Svaren är borta.
Det är ett manus utan känslor.
Tomma ord utan att man egentligen vet fakta.

Hur val man gjort.
Påverkar hur man är idag.
Hur man varken vet.
Vad man vill.
Hur man vill.
Vad man ska göra.
Hur man ska agera.

Manusförfattaren.
Skrev ett manus med för många blanka sidor.

Skådespelarna går i dvala.
Förblindade kan ingen se.

Smärtan.
Det är ett hål.

Tanken är chefen.
Som med en stor köttkniv.
Hugger av allt som inte är okej.
Allt som inte är helt.
Det spricker.

[men hur kan någonting som inte var helt från början gå sönder igen?]

Är det hjärnan som har för mycket stolthet?
Ett storhetsvansinne?
Om man försöker.
Gång på gång.

Ändå fortsätter teatern.
Med rak rygg.
Med ett skådespeleri.
Med den värsta manusförfattaren genom tiderna.

Hur lång tid tar det innan fasaden faller?
Innan allting försvinner.
När manuskriptet är slut.
Tankarna är borta.
Hjärtat som slutat slå?
Känslokall?

Varför sa ingen att livet var ett spel?
Man var bara tvungen att få rätt kort på första givet!