Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Nattåget




Jag vaknade och frågade konduktören var vi var någonstans,
hur jag hamnat på detta tåg.
Han svarade: Du är nu i himlen min vän och lade sin hand och strök den över mitt huvud.

Jag gick där med vattenkannan och vattnade orkidéer.
Det var sommar och solen stod klar. Den stod ständigt högt i all evighet sades det. men när jag öppnade mina ögon var där svart.
En skog så oändlig och snår.

Så jag blundade åter och tåget fortsatte att rulla. Jag tittade ut och såg hur jag gick där på ett öppet fält.
Där växte allsköns olika vegetabiliska slag.

Och jag gick nerför en kulle och kom till ett öppet hav.
Det låg där helt stilla och orört.
Och där satt du på stranden och väntade, du hade suttit där så länge och väntat.

Äntligen fick vi återigen.

Tåget rullade vidare,
rullade och rullade som i en film och jag märkte att mitt liv
passerade en revy.

Där, mitt barndomshem, som sedan länge ej finns kvar. Jag vinkade till dig och jag vinkade till mor och far mina bröder och mina systrar
och alla mina hjältar. All min kärlek. Allt som gick förlorat.

Plötsligt stannade tåget.
Det stannade mitt på en bro som hängde mellan ingenting och allt,
ingenting och allt.

ingenting var någonting jag försökte förstå, alla mina frågor
jag ständigt undrat över. Allt var någonting som ett myller av svar,
jag stirrade på dom och tänkte, vad är det jag egentligen har förstått.

Jag blundade och allt blev åter svart.




Prosa av Lars Gullberg
Läst 159 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2018-08-07 14:25



Bookmark and Share


    Sefarge VIP
Tåg eder
Is ett sätt
att vara
Tillsammans?
;)
2018-08-07
  > Nästa text
< Föregående

Lars Gullberg