Det dom sa var dagen, det dom klädde i dimma och rök,
var all den tid som måste passera
Det som kallas solen och som bär vår längtan
hela vägen,

som gör att det var längesen natten var natt.
Den puls och den oro. Likt en fyr
vid en avsides vik, staden, eller ännu längre bort en röd dvärg som när som helst ska explodera

För alla de klockslag som redan passerat smärtgränsen. Det vet alla,
alla de vid avgrunden runtom alla de miljarder stjärnor som bara är en kosmisk
hemlöshet.

Hur galna skulle vi annars varit om där funnits en vägg, min vägg där mina älskade hänger med ramar av guld, sipprar morgonsolen in och dränker rummet
i ett saligt ljus