En gång låg där gårdar och grusvägar. En mjuk sandstrand vid en sjö med blålera på botten mina fötter sjönk ned i som barn.
En gång var det vänstertrafik. Skrikmåsar runt en trålare. Salt stänk och plötsliga väderomslag.

Minns väl hur snurrorna uppe på kullarna genererade vindkraft. Vintrarna som var iskalla, Hur man frös fast med tungan mot en gatlykta. Hur dess ljus punkterade en begränsad yta och trängde undan resten av området i ett mörker.
Enstaka fönster som hängde en kökslampa som lös vid någon som satt orörlig med huvudet rakt ner.

Och en gång när allt revs. Jag minns hur genomfarten och all den trafik gick som ett omlopp över ytterområdet. Minns hur snabbt kranarna monterades upp och det nya sjukhuset tog form. Där, där vi alla skulle få vård.

En gång när jag cyklade omkull där i backen minns jag hur mamma snabbt sprang ut och bar in mej på kökssoffan. Jag minns det öppna fönstret och hur arg jag var på det sliriga gruset som slitit tag i mitt framdäck, hur glad jag blev när det äntligen kom asfalt.


/Lars Gullberg