Och mitt i all glädje
så kommer ändå den där sorgen

som gör sig påmind
som aldrig gråts ut
som aldrig går över

den där sorgen som alltid kommer finnas med
orättvisan som får knutna händer att söka slagpåsar
orättvisan som får käkarna att sluta röra sig
orättvisan som inte går att krama bort

du kan inte tänka på det
du kan inte tänka på honom
du kan inte tänka på hur han har det
du måste tänka på dig själv
säger de till mig

men det är ju för friden det jag gjort i två och ett halvt år
jag har fokuserat på allt som glimmar
allt som tar tid och fyller upp tystnaden

du är alltid så glad
säger några
och jag vill bara skrika
varför ser du inte hur det känns inuti?
varför ser ingen sorgen

visst, vissa känner till den
vissa frågar om den
vissa lyssnar till och med
men ingen sörjer med mig
ingen sitter i soffan och håller min hand

ingen säger
det är okej
gråt du
du behöver det