Bilen saktade in och stannade med ett skrammel. Den var väl trött efter flera timmars konstant rullande. Så var också dess passagerare. Min mamma gav ifrån sig en närmast lättad suck, och min bror vrålade och slängde upp bildörren. Jag spände upp säkerhetsbältet och klev ur bilen. Den svala vinden blåste svalkande över mitt ansikte. Det var skönt att sträcka på benen. Om vi ändå var framme snart. Jag tyckte bara att det här stoppet, eller pausen som mina föräldrar sa, var onödigt. Kunde vi inte bara åka på och komma fram så fort som möjligt? De andra blev trötta av att åka, jag blev trött av all väntan.
Jag såg mig om. Vi befann oss på en rastplats med både glasskiosk och badplats. Ett par hängbjörar stod och gav lite skugga ett tjugotal meter från parkeringsplatsen. Nåja, nu när vi ändå var här kunde jag lika bra ta och köpa en glass. Jag styrde stegen mot kiosken. Resten av min familj stod längre fram i kön.
Jag fick min citronsorbet, och med den i handen gick jag mot björarna. Skuggan såg inbjudande ut. Jag såg ner på mina fötter där jag gick. Gymnastikskorna höll på att falla isär. De såg verkligen inte mycket ut för världen.
Jag kom fram till träden och lyfte huvudet. Då upptäckte jag att det stod någon där. Han hade ryggen mot mig, men i precis det ögonblicket vände han sig om.
Någonting hände. Jag vet inte vad det var, bara att det överraskande mig totalt. Han var i min ålder, kanske lite yngre, kanske lite äldre. Han såg på mig, liksom frånvarande.
- Hej, sa jag och stirrade på honom.
- Hej. Citronsorbet, sa han och pekadepå min strut. Jag åt precis en sån.
- Verkligen?
Det blev tyst. Vi fortsatte att stirra på varandra. Solen gick i moln, och någonstans i bakhuvudet på mig rörde sig en tanke om att jag kanske borde gå tillbaka till bilen.
- Vart ska du? sa han.
Kunde han läsa tankar?
- Med bilen, alltså, sa han och nickade i riktning mot parkeringen.
- Skåne, sa jag. Du?
- Stockholm, sa han.
Jag kom från Stockholm.
- Kommer du från Skåne? frågade jag.
Han nickade bara.
Det gick en rysning längs med ryggraden på mig. Det hela var ganska lustigt egentligen. Vi kom från olika håll, som för att byta plats. Och så korsades våra vägar här, någonstans i Sverige vid en glasskiosk och under en björk. Vid en glasskiosk, under en björk.
- Jag älskar att resa, for det ur mig.
Hans mörka ögon tindrade när han sa:
- Har du varit i New York? Det har jag. Det finns inget bättre.
Han log.
- Jag vill se Japan, sa jag och log jag med.
Då kom solen med ens fram igen. Jag hörde min pappa ropa mitt namn. Jag rörde mig inte. Han såg på mig.
- Ta min sorbet, sa jag och höll fram den.
Han sträckte fram sin hand och tog den ur min. Jag kände något kallt mt handryggen och såg att det satt en svart ring på hans högra ringfinger. Han såg att jag tittade på den och drog den hastigt av sig. Så stoppade han den i min hand.
- Sorbeten smälter, sa jag.
Han såg sökande på mig, men i samma stund hördes pappas vredgade röst igen. Jag såg ett ögonblick rakt in i de mörka ögonen, innan jag vände.
- Vi kan vänta, hördes hans röst bakom mig.
Jag satte mig i bilen och något var annorlunda. Jag visste att jag aldrig skulle sluta gräma mig över att sorbeten smälter.
Åh, visste han inte att väntan gjorde mig hopplöst, så hopplöst trött?