Det brinner
högst upp
invid hennes svarta pupiller.

Det svartnar däri de lågt skurna höljen
av berg
där ekon av hennes liv studsar

hjärtslag
henne åter i det skimmer
av de klara kvällar som blev kvar


Den istid
den hunger
den violin
som skriker som ett litet barn
i en kvarglömd barnvagn
I Den vänthall som väntar


i den sång av instängda fåglar
i så små burar

att träden i skuggan gråter
blev vår resa genom tunnlarna
i ett nät av för små öglor

Och så hon,
hon som trädde sej själv
som ett smycke runtom nattens mörker

Och blev
en juvel ett kollektiv
en lägereld

där vi kunde sitta runt i timmar
sitta låta rymden sova i vår famn