Hon går in i kyrkan.
Det är så tyst där inne att man hör
det droppa i dopfunten från taket.

Hon är ung
inte äldre än sexton.

Ute är världen hård.
Hon drar med handen längs bänkrader,
blickar upp mot det enorma krucifixet,
sträcker fram handen som för att nå fram.

Trapporna ner mot tunnelbanan
där hennes pojkvän höggs ihjäl för ett år sedan
har just tänt lyktorna på rad,

sista tåget har lämnat station
och svarta gestalter rör sej upp i skymningen.

Aldrig har en kyrkklocka vibrerat så kraftigt i vinden
som i kväll.

Den liksom ropar på honom,

Där uppe på kullen där de kalhuggna markerna
aldrig mer kommer skymmas
av mörka svarta björkar mer.

Handen når fram
och stryker lätt på hans kind
och hon vill lyssna,

känna av den förtvivlan
som kanske ändå inte är förgäves
när hon finner den tröst som ligger för hennes fötter.