Du får mig att bli så nere.
Jag tycker inte om mig själv efter våra samtal.
Vad gör du med mig?
Det är du som gör fel!

Du har ingen framförhållning.
Och du minns inte min födelsedag.
Knappt ens din egen.
Vad sysslar du med?

Jag borde inte ge med mig.
Så jag låter bli.
Men du förstår inte vad jag gör,
du ser inte vad det betyder.
Du tror att jag slänger mig för dina fötter.

Det börjar bli tröttsamt nu.
Men det är klart;
jag har inga förväntningar längre,
du brände dem åt mig.
Jag stod bredvid och såg det ske.
Varför lät jag dig bli en sådan odåga?

Jag kan ändå inte kontrollera dig.
Hädanefter skapar du dig själv.
Jag har inget inflytande på dig längre.
Är det på gott eller ont?

I vilket fall så hoppas jag att du minns vårt avtal.
Det var trots allt du som uttalade det -
för omväxlingens skull!

Jag låter mig rättas efter det.
Kan ändå inte göra något åt det.
Men du kommer glömma bort det.
Jag kommer att stå och vänta som ett fån.
Som vanligt.

I all evighet kommer det att fortsätta så.
I slutändan kommer du inte att minnas något alls.

Till sist kommer du glömma mig.