Det kanske är onsdag. Och det kanske är en fågel jag hör i trädet. Dom har sagt att där ute ska det bli regn. Vad vet jag om regn, dessa droppar som faller från himlen. Själv brukar jag åka tåg just sådana dagar och titta in i fönsterglaset och se hur allt speglar sej i vagnen. Just den här morgonen som kanske är en onsdag fångar jag hennes ögon mitt emot mej i rutan, den är skitig, , och jag, jag är förtvivlad och ensam. Bilden tilltar i mörkret och plötsligt ser jag hur hon lyfter sitt ansikte och märker att våra ögon har mötts. fortfarande låter hon ansiktet vara kvar, hon rör inte en min och jag sväljer en klump i halsen och mitt hjärta är färdigt att sprängas. Jag låtsas som att jag dagdrömmer och blundar innan jag tittar upp igen. Snart går tåget in på perrongen och förtrollningen bryts, vi båda ska kliva av men hon reser sej snabbt och går före. Jag väntar några sekunder innan hon försvunnit ut ur vagnen innan jag kliver av. Ser en skymt när hon bestiger rulltrappan då jag ser hur hon vänder sej om och möter min blick igen. Kanske är det ett land jag bor i, kanske är det människor jag möter. Men allt känns så ödsligt som i ett månlandskap. Nedsläckt och tomt, tyst och dött. Träden längs den ljusklädda himlagatan verkar så övergivna. Fågeln jag hörde har flugit iväg, och dagen jag trodde var onsdag har passerat och någon helt ny dag verkar ha tagit över.


Lars Gullberg pussar på bilden på dej i androiden