På resande fot, utan stress, begränsad endast av sig själv och relingen, kommer man att se och möta människor man kanske annars aldrig hade mött. Så skedde på min första resa till Visby, på den tiden man inte hade råd att resa särskilt långt. Visby var min mors dröm, och nu besannades den, tack vare ett bittelitet arv hon fått.

Vi reste enkelt, och fartyget var inte särskilt väl befolkat. Det syntes speciellt i matsalen, där de tomma borden stod dukade med vackert brutna servetter på kuverten. Och det var i matsalen vi knöt kontakten med en liten familj som det lyste om.

Han var en finsk tenor, Hon var hans barns tyskspråkiga mor. Barnet var en rörlig och glad tjej som sprang på ideliga små exkursioner mellan däcken - det var trapporna som bjöd på roligheten, upp, ner,  och ner, ner och upp igen.

Kring maten, kring båten, kring det mesta uppstod trevliga små samtal mellan paret och min mor. Och däremellan och under dem gavs rikliga tillfällen att se och iaktta kärleken.

De sade inget om den, de bara levde den. I sina blickar, i de vänliga rösterna och den lugna glädjen som även hade rum för medpassagerare i livet. Det kom fram att mannens engagemang utomlands hade hållit dem länge isär under året, nu låg sommarveckorna med gemensam semester bakom dem. Nya uppgifter väntade i ett nytt land. Och under tiden färdades de över ett soligt hav, med hjärta och ögon för varandra, med generöst blickfält mot andra. 

Ibland försvann Hon, ibland flickan, ibland Han. Ändå hade man intrycket att de hela tiden var tillsammans. Bordet tycktes vara den fasta punkten, dit barnet alltid hittade. En kontrollstation, en fyr på traden. Också vi försvann emellanåt, det gör man på en båt. Resan var lång och havet stort att betrakta.

En gång kom Hon kom tillbaka, efter hastig sorti, omklädd i en lätt chanelig klänning i cerise med stora vackra knappar. Han log, Hon hade klätt upp sig för middagen och honom. Med tiden fann vi att garderoben var smakfull, varierande, rik på färger. Allt klär förvisso en skönhet. Den här skönheten klädde sig därtill  i Hans uppskattning och värme.  

Något år senare sjöng Han på operan i vår stad. Han var en fin tenor, rösten varm och levande, tolkningen utan manér. Vi träffade inte familjen fler gånger än den på resan, men den gav en fin lektion i kärlek som inte binder, men håller samman. Så annorlunda än dagens kärleksyttringar av ungdomars offentliga klättrande och slickande på varandra i rulltrapporna till tunnelbanan - jag ser ett desperat budskap i det, "se att vi älskar varandra".

Därmed inte sagt, att inte ungdomlig hetta också är kärlek. Det är tydligen en generationsfråga, en stilfråga. Min mors kommentar brukade vara "De där är nog i sängen före kvällen".

Så är också jag då gammalbliven och dessutom kanske stockkonservativ - om det inte var för lektionen på båten, om det inte var för den kärlek jag senare själv mött. Vi är bara så olika, ungdomens tid och min. Kärleken, liksom tiden, har många ansikten.

2014-04-27   11:44