Det är en blå fasad i staden. Allt glittrar. Hela Världen är Gudomlig. Själv är jag ingenting märkvärdigt, en enkel man som helst viker undan. Jag kan stå där vid brofästet i timmar, höra pråmarnas dunk glida under.
Denna kommers som råder. Det är som ett flytande kvicksilver som fastnar i fettvävnaden.
En gång svävade jag på studio 54 i New York tidigt 70-tal. Kokainet flödade och kvinnorna hängde som klasar runtom.
Minnet flimrar förbi då och då, men jag ägnar ingen tid åt det längre. Det är så skönt att bara gå här och flanera runt. Höra de fåglar som kvittrar, höra de pråmar som dunkar inunder.

Lars Gullberg ringer nån dag