En sorts nåd i teven. I deras ögon. Bedjande. hur jag plötsligt känner av hela hennes väsen. plötsligt i det ögonblicket frös allt. I tusentals år hängde vi hypnotiskt tyngdlösa och stirrade på varandra i ett vaakum.
Sedan en dag kom värmen åter. hur tevebilden slog om och hur jag åter hörde de otröttliga hjärtslagen slå i mitt bröst igen.
Som om vi kunde blivit två fåglar och låtit våra vingar lätta över marken.


En sorts nåd att ändå veta att vi en dag ändå kommer att flyga härifrån***


Så här slår Klaras timvisare över stadens gator. Hur kall kondens ur munnar samlas runt toma blickar. De står där i grupp och försöker förklara det föremål som blinkar ovanför.
Och dessa stackars barn som redan för tusentals år sedan redan förstod. Det går att känna stoftets ursprung i våra porer. Att vi är på väg nånstans. Långt bort härifrån. Det går att se på bilkyrkogårdar, allt det vi kommer att lämna efter oss.

Det är så tyst.