En gång var här livfullt. Här kantades gatorna av folk. Sen föll allt. Där uppe i ett fönster bodde vi. minns också att luften var klar. Den var så klar och jag var ett barn. Jag cyklade runt och ingenting skrämde mej. Jag minns tystnaden den morgonen. Jag minns hur allt blev tyst. Det blev plötsligt så tyst, och denna tystnad ligger fortfarande kvar som en vägg runtom här, ja egntligen varhelst jag kommer i dag.
När man kliver in i tågvagnen undviker blickarna varandra. Det är som om dom försöker glömma något, försöker gömma sej i sina ögonlock, de mjuka darrande som faller. De föll inte när allt föll, de stod som uppspärrade.