varje våning gömmer på sin egen smärta
Det finns sorger i höghuset där jag bor. Varje våning gömmer på sin egen smärta. Grannar är aldrig vad de verkar vara och ute i trapphuset springer postbäraren med hemliga meddelanden.
Jag spanar ofta genom brevinkastet. Det känns som om det händer någonting hela tiden, ändå missar jag alltid eldsvådan som härjar i andras hjärtan.
En gång i tiden var jag förälskad i en kvinna. Hon bodde fyra trappor närmare Gud än jag. Vid flera tillfällen ringde jag på hennes dörr, men när hon öppnade hade jag rymt hem.
Ambulansen kom en natt när jag inte kunde sova. De körde snabbt med påslagna blåljus, ändå var det för sent. Hon låg i hallen bland sömntabletter och gråt.
Vi vet ingenting om varandra. Kanske skulle du levt om jag stått kvar utanför dörren. Det kommer jag aldrig veta någonting om, för du tog bort taket och gick tyst iväg som de flesta gör.
_______________