Jag sitter vid köksbordet, läser P.O Enquist och bedåras av varje rad i ”Nedstörtad ängel”. Det är en tunn roman, men den innehåller alla koder som en människa behöver.

Jag tar på mig vit skjorta. Det är högtidligt att varit intill en människas visdom. Det är så jävla vackert på något konstigt vis.

Sen dunkar jag huvudet mot tapeten och gråter.

Snart ska jag gå nedanför himlen och författa vår bok, tänka sönder tankar, skratta ihjäl mig åt upprepningarna jag inte kan hantera.

Jag kommer hem till dig. Du är naken under morgonrocken, men vi ligger inte med varandra. Det blir ett tyst bibliotek i natt.

Du drömmer när vi sover i mörkret. Jag märker de oroliga rörelserna och känner hur vi faller tillsammans, men jag vågar aldrig tända sänglampan, säga att jag finns hos dig.

________________