II.




tiden var långt efter schemat och jag sökte ett liv.
hade tillräckligt mycket
sprit innanför, för att hitta dess motsats, mitt hjärta
slog i otakt. gömd

i fejkskinn, lögner mörkblå
himmel och Judas Priest med motorcyklar / då jag vänder
linsen mot oss, ska just trycka av när någon
i vimlet räcker över. jag
sätter den mot läppar, och drar in. sedan: ....blankt







III.




vi var så nära


DÖDEN



båda två, jag med svagt blodvärde och söndrig
lever, han hade slutat andas. "inom femton minuter," och de sprang genom ljusblått / till ett helt läkarteam och ingen hann förklara.


värk, brits, epidural, stilett, tvärsnitt, lunghjälp, sömma

där de hade skurit upp. plockat ut
, traumatiserat, men jag lovar
jag skulle göra om det redan denna stund / sekund /
om det innebar någon fler



att älska






IV.




allt jag hade
var trasiga skinnbitar i en glasburk, och svettfläckar
på min vision. det var den miljontefemte
gången ett ord, en tystnad, skar sönder / en del av mitt jag

och skulderbladen var ärrade.


jag var hans första flickvän.
han var min första panikångestattack.






V.




egentligen skulle jag bli
hästskötare, ryttarelit, veterinär
tills den där tisdagskvällen år tvåtusentvå

, tills jag satt på vår vardagsrumsparkett
med kajalögon och nyvaken längtan,
orörda öron,

tills jag hörde riffet från ett tyskt, litet
powermetalband
på en utbränd CD-rom






VI.




svart kaffe


mellan fingrarna på gymnasieskolans café, hennes röst
, en otuktsaffär och skammen i blicken
som hon bekände. hans dansanta vaggvisevals. den tog mig
över ett år att förglömma, och nästan fem

att komma ihåg igen






VII.




hulkandes på ljusmönstrat sänglakan, dödandes
mina fjorton år. de var förspillda
över färglöst. över sorg. jag hade hittat linjen

, den blå,

som skulle få slut på allting. jag nöter,
skär och blöder/ när jag från grått till svart plötsligt
når tonen: dit kommer jag ändå.





Och det är därför jag ännu lever