Det enda jag vill
är att brinna
att balansera på
knivsuddens blodiga spets

doppa mina händer
i mitt blod och skriva,
skrika, hetsa, slå
fram en känsla

ur mig själv.
Ut mitt veka, fega, rädd
inte jag som för närvarande
ockuperar min kropp.


Ibland ställer jag frågor till mitt inre
jag inte är beredd att svara på.

Men ibland är jag det och då frågar jag igen och igen
ända tills dörrarna rämnar och allt hat och smärta och frustration
och obearbetade traumor tittar fram och skriker titta på mig i kör

Jag för ett utnötningskrig med mig själv som krigsplats.

För jag har sett sanningen.
Jag har känt den. Jag har luktat och
smakat dess beska sötma
Jag har sett och jag VET
Har alltid VETAT, och det skrämmer folk.

När jag blundar är det inte mörker jag ser
utan jag ser mig själv brinna på
galenskapens förtärande eld.

Jag älskade det då och gör det
fortfarande.

jag har en flickvän och hon håller min hand.
Hon viskar små saker hon vill att jag ska göra.

Vi kysser varandra och det är som att sista sigillet
i en dålig skräckfilm försvinner och jag blir upplyst.
Transformerad. Upphöjd.

Sen dog hon.

Jag har sett sanningen, jag VET och jag mins ALLT
men har inte kraften i mig
för att släppa fördämningarna och
låta alla brinna igen.

Orkar inte...

Så jag spelar med och tar mina piller
och låter aldrig elden få fäste
i mitt inre.

Inte på riktigt.

Jag har insett att jag är kär i
sjukdomen inom mig.