Det har regnat, så det är blött i gräset då jag lägger mig ner. Vätan tränger in i mina kläder och kylan sprider sig underifrån. Den får mina muskler att spänna sig, trots att jag försöker slappna av. Jag vet att snart kommer kroppen domnat bort av kölden och av trötthet.

Försiktigt lägger jag huvudet mot stenen. Örat nedåt, som för att kunna höra bättre. Jag andas ut ett varmt och fuktigt andetag, stänger ögonen från nattmörkret. Det är tyst runt omkring mig.

I ett par sekunder är min puls det enda jag hör, innan jag kommer ihåg att andas igen. Jag insåg inte ens att jag höll andan.

En hård och orörlig stillhet omger mig. Den gör mig illa till mods och jag funderar i en sekund på vad jag håller på med. Innan huvudet töms på tankar igen och jag fokuserar på min andning, skälvande och lugn nu.

Sekunder passerar. Kanske minuter. Jag har aldrig varit bra på att uppskatta tid.
För en stund är världen borta. Och allt som finns är stenen under mitt huvud, jorden som jag vilar på och kistan under min kropp, begravd under mattan av regnvått gräs.

Så stilla är världen. Så stilla är jorden. Så stilla är ditt hjärta.