Jag såg på fönstret att solen utanför låg bland moln. Jag vidrörde det spröda glaset som gav i från sej en sprickfärdig flämtning och att något bakom hade försökt att ta sej in. Jag tänkte att dessa som lever där ute, Kanske nån stackare från haven österut, de ligger med sina barkbåtar i skymningen, de har färdats långt. Höghuset är fullt med såna, de bor ensamt var och en. Någon sjunger sent in i natten, den gälla rösten skär genom huskroppen och ibland hörs hur ledningarna tjuter med. Nu bryter solstrålar genom molnen och ljus sipprar ner. Havet utanför uppenbarar sej och man ser barkbåtar i tusentals där ute.