Överallt sover blommor. De slokar och jag kan nästan känna deras ensamhet. Tystnaden och vinden runtom och så deras stjälkar som nästan lägger sej ned som för att dö. Men jag väljer ändå att fästa min blick mot kratern där meteoren slog ner i går kväll, där hela vår värld låg. Dessa blommor som sover runtom, kanske som en krans. Jag vet att kransar vissnar, att de högst nån timme doftar av maskrosor och prästkragar på ditt huvud. Så som kanske den tid vi ändå fick.