Här finns inga kyrkor. Här regnar oavbrutet och trädgården ligger öde. Men du står alltid i gathörnet och väntar. Och det kallar jag modigt. Att där i den ensammaste av världar stå och vänta och hoppas kallar jag stort. Och när du dessutom står där efter en lång natts väntan på att han fortfarande ska uppenbara sej blir jag helt mållös. Men en dag stod du inte där längre. Någon sade att de kommit för att hämta dej. Någon sade att du skulle få det bättre. Att du skulle få komma hem. Och att här inte längre fanns något hopp för dej.