Vägen sjunger. orden blir blommor i en dikeskant. Läppar rör sej ,nynnar. I backspegeln stiger stjärnan upp mot skyn, i framrutan öppnar sej världen. Vägen bär hela vägen, den är ämnad för att skriva poesi, stanna, stiga ur och läsas upp. Nära ordet rör sej tanken, de förstår varandra när man skriver och de sprider ord och tankar tillsammans och bilderna blir underbara. Jag kan se henne överallt, på vattnen och vid stjärnorna. De förkroppsligar oss om så bara i några rader. Jag behöver inte förklara, ens existera. Jag kan vara ett upphängt föremål i ett palats. Eller någons ägodel varhelst