Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Som vitt. Du vill vara svart och hav.

Jag satt i fönstret vid sjukhuset och tittade på den orangea vägkonen varje natt mot morgon och det luktade fränt om mina händer. Jag satt och lutade mig mot cancerväggen när tumörerna kröp längre in i huvudet.

Säkerhetsdörrarna i trapphuset började slå igen med morgonkraft och det dånade så väldigt. När jag satt där hade jag en ökad perception vad gällde ljud. Det ekade så när du andades. När du vägrade att vakna och hade blå streck på armarna. Kanske vener men jag tror det var bläckstreck. Du ville väldigt gärna vara svart. Du ville väldigt gärna vara blå och röd. Du ville väldigt gärna vara hundarna. Du ville väldigt gärna följa.

När jag hade hund ville jag ha katt.

Att jag hör morgonstressen stressar mig. Deras stress kryper in och sätter sig som skalbaggar som suger sig fast i huden och väver ihop sår för att sedan själva fästa ihop dem från insidan. De är inom och så blev de en del av mig. De värsta jag vet är kryp. Insekter. Att de är små och ettriga och kryper in överallt. Hur de sätter sig under ögonen, där de kommande rynkorna precis börjar visa sig. Hur de sätter sig där och äter sig fast. Slukar åldrandet med huden. Sliter loss rynkhuden med sina pyttesmå käftar som klippande saxar. Och försvinner.

När jag satt i fönstret vid sjukhuset och tittade på den orangea vägkonen visste jag allt om hur de kommande månaderna skulle bli. Jag skulle krympa, krypa, snyfta, hulka mig in i ett gryt och lägga benen mot hakan, sätta händerna i armhålorna och huvudet mot knäna. Om och om. Krypa försiktigt närmre grytets öppning. Sluka sol, backa bort och baddas med fuktig jordluft. De kommande månaderna skulle jag sitta och peta med en pinne i bäckarna. Skulle jag gå långa steg mot korta mål på tomma grusvägar. Skulle jag ligga på stärkta lakan och titta på klockan när jag höll andan. En två tre tio tjugo. Skulle jag vara tyst. Som möss. Som vitt. Som våren som aldrig infann sig. Som aldrig ens slog isen i ansiktet med ljumhet. Som aldrig försökte. Inte alls. Som alltid visste hur det skulle bli de där kommande månaderna. Gryt, byt, inget är nytt. Det är månaderna. Om och om.




De har sprängt sjukhuset. Det växer istappar ur marken där. Det växer frostblommor innanför sjukhusskjortorna. Det finns stetoskop kvar under stenarna om man bryr sig om att lyssna. Jag har en ökad perception vad gäller ljud. Jag hör dem alltid. Hur det tickar, pickar mot smågrus. Hur det sväller, smäller när humlor flyger in i varandra. Jag hör hur tumörerna växer längre in. Nu när sjukhuset är borta har de tagit fart. De har knaprat sig fast. Jag har hört ljudet. Ett frasande, knaprande. Som något mellan knäckebröd och morgonflingor. Det är diffust fortfarande.

Nu kan jag också höra att dina blå vener är fyllda av bläck, är förstärkta med en färg jag förknippar med neonljus i Beijing. De är tillfälliga. Jag vet det. Du är tillfällig överallt. Du är den som alltid blir lämnad kvar. I brist på värme säger du att du går genom staden på nätterna. Flera mil i tunna skor och du säger att Poseidon gråter om natten och du säger att fiskarna i kanalen vinkar och blänker när du går förbi. Du säger att fyrarna lyser i regnbågsglitter och att havet liknar en ravefest i en lagerlokal någonstans i ytterområdena av staden. Du säger att duvorna skimrar som blåmusslor i små klasar och allt du refererar till handlar om vatten.

Jag tror att du är rädd för vatten sedan du föll ned i kabyssen. Föll i armarna på en man med händerna fulla av texter som du inte kunde läsa. När du reste dig var du våt om tröjan. Var du våt kring ögonen. Var dina händer märkta med texter du inte kunde läsa. Jag tror att du älskar vatten sedan du dök mot botten för att leta efter sådant som glittrar. Leta efter dinosaurieägg med guldknapp längst upp. Sedan du vred på knappen och slukade innehållet med din långa tunga. Sedan dess bor havet i dig och du kan inte bestämma dig för om du vill att det ska vagga eller storma.

Du säger att allting stormar. Det är mest för att du inte kan acceptera att du inte är någon för någon. En statist i staden. En turist i tillvaron. En ingen alls.



På valar växer musslor in i huden, in i kroppen. Om de kommer undan jägarna. Valdöden i Japan. Valarna är inte trygga. De är stressade. De vill inte dö. Stressade människor vill inte heller dö. De vill leva påhittade liv och smeta läppstift över hela underläppen med exakt precision. Passion, Vallmo, Opium, Sandelträ. Solhälsningen, Krigaren, Trädet. Inget kommer att hjälpa. Ingen kommer till undsättning.

Marken har skakat, valarna har slagit sin blyfena mot vattenytan, har slagit sin blyfena mot havsbotten. De kommer inte mer. De har svischat iväg under botten. Piskat upp sandflagor som hud och krupit in i skydd av flikarna. Stressade människor kommer att dö under värmefiltarna framför eldstaden och blankbordet kommer att ha färska blommor från gatans blomsterstånd och orangea vägkoner och pissgul, skitig senvintersnö utanför tvåglasfönstren.

Och du kommer fortsätta med att vara ingen för någon och havet kommer du aldrig att tämja.




Fri vers av mayhem and order
Läst 387 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2014-05-10 22:41



Bookmark and Share


  katt.inc
Stark och intensiv. Intrycken kommer slag i slag eller slag på slag, för din dikt känns. Den gör ont. Mycket bra förmedlat tycker jag.
2014-05-12

  axveronika
Wow vilken stark text
2014-05-10
  > Nästa text
< Föregående

mayhem and order
mayhem and order

Mina favoriter
Gust
DAGBOK: JAN - JUN.