Vi vågar inte vara människor. Skuggorna äter upp oss, bildar jättelika konturer. Alla lampor brinner efter oss var vi än går brinner dom. Överallt kastar dom sitt ljus. Jag vet där inne i skogen, långt in i mörkret står den. Gatlyktan bland skogens alla granar och gråter ensam. Om dagen tror den att den är en al som kommit fel. Den skruvar om sitt hölje upp och låter fågeln lägga pinnar. Själv står jag en bit bort så pass att jag slipper det starka skenet runt mej.
Skogsdungar brinner och tunnlar brinner, de brinner en svag kväljande låga av sorg och ensamhet. Nattetiden suckar sitt smärtande bröst. Regn på gatan glittrar när droppar möter strålar. Starkt och klart. oavbrutet. Som ett rymdskepp på väg mot ingenstans. Fast i sitt garn av ljus.