Det känns taskigt att skriva lysande alster i cyberrymden. Jag har faktiskt drabbats av dåligt samvete, eftersom jag vet att mina metaforer trampar många vardagsdramatiker på tårna.

Jag skulle heller inte tycka om att bli överkörd av ett tåg med elegant prosa, ord som kan sjunga i kör när de sover, samtidigt som jag själv blivit strandsatt mellan stor bokstav och punkt.

Det är synd om diskbänksrealisterna. De vill ha så mycket kärlek, men får endast psykotiska tillrop från dem som försöker komma ner från frågetecknet de råkat klättra upp på.

Jag är medveten om att språkbruket brister för många, inte som knoppar ut i blom, utan ut i ett halvt hysteriskt ”Göta Petter” när de ännu en gång snubblar på tredje bokstaven i kärleken och känner sig hopplöst små, då tåget tutar.


____________