Det känns på något vis inte verkligt.
Att dela kupé med Den andra kvinnan.
Fast egentligen var hon ju aldrig Den andra, för honom fanns ju bara Ingen, inte ens jag.

Nu finns inte hon för honom heller, och han har En ny och Hemlig på G.
Men här sitter vi främlingar, buksystrar och karlsdelande kvinnor utan någon gemensam nämnare än samma man och i samma kupé. Hon ser på mig då och då, nyfiket men även med en viss kvarglömd svartsjuka.
Sån som alla nya flickvänner får gentemot den gamla, den föredetta, den som en gång var Allt och den Bästa. Men nu är inte hon Hans och svartsjukan är obefogad, hon minns det, rynkar på pannan och inser att han inte finns för någon av Oss längre.

Vi har bara varandra i samma kupé, i samma tåg.
Två främlingar som burit och delat samma mans liv. Att bryta tystnaden är lockande - kanske är vi mer lika än vi tror och kanske blir vi bästa vänner! Hon och jag ute på stan, i samma säng, under stjärnorna med en flaska vin.. Fast det händer inte.

Sociala relationer sätter stopp för en interaktion. Så synd att jag är formad och skapad inom dessa regler, du också B. Jag tror vi hade haft mycket att tala om.

/S.