Någon la sin hand på sprickan
- trodde jag var otröstlig.
Det ända tomrummen
var fyllda av
var djup av gråt.
Tårar som aldrig tycktes ta slut
som svämmade över
och försökte fylla
saknaden

(av dig min vän).

Känslan av
det vi tillsammans skapade och
de vi aldrig gjorde eller sa
ekade ihålligt på baksidan av kärleken
- landet vi så väl kände till
Allt kändes så skrämmande
och otryggt
som det värsta som kan hända hänt

Men plötsligt så oväntat
en hand igen
rakt på min smärta
var en ängels tröst, röst
som i sin resonans
mellan ljudet av mitt berättande
tryggade sorgen.
- hur det nu gick till?
Måste vara ett mirakel

Men det vet jag,
någon har varit här,
någon har varit där....
och lyssnat
ovillkorligt.?