Jag trodde ett bra liv är
när allting fungerar bra,
jag trodde det är
när allting känns gott,
men när jag tittade på världen,
tappade jag mitt hopp.
Hur kan det bli bra
i allt det här?
Livet kommer alltid ha
stunder av ljus
och stunder av mörker.
Jag försökte kämpa emot det,
men fann mig bara med en känsla,
en känsla av hopplöshet.
Hur kan det bli bra
i allt det här?
Jag insåg till slut en sak
och håller kanske på
att inse än,
Kanske livet är bra,
inte när allting är bra,
utan när man kan acceptera det
så som det verkligen är.
Livet kanske är bra,
inte när allting är bra,
men när man kan låta saker rinna iväg
som en barkbåt i bäcken,
när man välkomnar
de känslor som man har,
accepterar dem,
men inte håller fast
i bara det som gör ont.
Jag började tänka
att livet kanske är bra,
inte när allting är bra,
men när man kan acceptera det
så som det verkligen är
och leva ändå;
genom det goda,
men också genom det onda.