Du måste våga känna andras rädsla, men aldrig vara rädd för den. Det är dramatiskt. Livet har många scener att vandra förbi och du är ensam i varje farväl.

Minns du våldet som fanns under skinnet, då ingen en gång i tiden verkade se eller sakna dig? Du gjorde ändå inget ont tillbaka, pressade endast ihop läpparna och grät när sommaren mörknade.

Vi möts i krogvimlet, går förbi varandras rastlösa puls och vänder om när vi inser att det är vårt ögonblick. Jag säger någonting. Du ler som om jag inte visste någonting om leenden.

Det sitter en fågel i trädet utanför fönsterrutan. Den tittar långt bort och plötsligt flyger den igen. Det är en märklig föreställning vi älskar ihjäl oss i.

_________________