Cafét nedanför badar i ett blodrött ljus. Ett havstänk, Längs kanalen flanerar unga par, de är ledigt klädda och det är åter kväll och dags att åtnjuta stjärnhimlen. Dessa stjärnor och formationer, de ger oss en föraning. De är inte någon slump. De är ämnade för oss. Dessa groteska avstånd som ingen, absolut ingen kan rå på. Lika lite som livet självt. Därför behöver jag ha någon med mej när jag blickar upp. Därför finns vi för varandra. Därför föll barkbåtar från skyn.
De längs kanalen vi går du och jag.