Om en sten lossnar,
om bara en endaste.

rinner ett hav av grus ut.

Resorna rusar
i ett gnistrande inferno ,
stoft blir partiklar.

Ytan är blank och ren.

Gårdagen obekymrad
den går bakom dagen

följer den på behörigt avstånd
och förnimmer minnet i ditt huvud.

Utan människor fanns inte namnet
dag.
Utan människor fanns inte namnet
tid.

Natten är hennes måne

Människor lägger sten för sten,
hindrar ett utlopp från att färdas fritt.

Ramar in bilder på varandra,
stänger in.

Knyter an varandra i ett släktskap
och får oss att brås på.

Delar in oss i klyftor
olikheter och i olika värdegrunder
och skapar ett sitament.

En sten som ifall den lossnar
befriar sitt innandöme

sitt språk och sina koder.

Allt det vi tror är vi,
alla de Gudar

eller om du så vill
konstruktioner av hur vi är.

Varför och i så fall på grund av vad ?

Människan är en fascinerande varelse.
Ett unikum

och fruktansvärd i sitt varande.

Hon går i döden för sin existens.
Hon är beredd att gå hur långt som helst,

det är det som driver henne
och får henne att sträva vidare.

Vad är då egentligen meningen med allt.
Varför ? viskar det lilla barnet

och lägger en blomma på gravstenen.

Något har sagts oss,
något har velat oss.

Något mycket märkligt hände den dagen
allt blev till där ute

i den ändlösa tomheten som omger oss.