Det snöar diamanter på fönstret. Jag sover så konstigt och flaxar som en fågel. Virvlande höstlöv i en folktom park i en ödelagd stad rymmer från grenar och tror att dom är fåglar, deras ögon är vackra, höstlövens, fåglarna sitter kvar på grenarna och tror att dom är höstlöv..
Jag rusar i en skog ensam runt i en tunnelbanevagn där sovande vilar sina huvuden mot varandra. Ditt hår har stjärnor. Dom smälter i morgonsol och kanalen är ljum. Det är så tyst i dina ögon. Jag berättar för dej att du kom tidigt i morse. Där längs gatlyktor och blänk flöt du in på gården, flöt som ett höstlöv runt vintermånader innan du sveptes med av vindar in i min sfär. Den av denna värld, denna sömn som ligger som ett töcken från månen sett.
Du sitter mitt emot vid mitt köksbord på den tolfte våningen. Ute faller barkbåtar från skyn, du berättar att du simmade i land i vågor av diamanter, att vi bär på en rikedom. Jag blickade ut, aldrig har havet skimrat så.