Älskade,
tack för att du gjort det ingen gjort. Jag tröttnade. Jag blev besviken. Jag blev arg. Jag blev ledsen. Det slog mig långt senare vad du verkligen gjorde för mig, vad du visade med din kärlek. Den jag inte kunde se. Förlåt.  Jag var så full av sorg, så förblindad av kärlek. Jag kunde aldrig ge dig alla nummer till facken,  för vi blir aldrig färdiga. Du sade det själv. Jag öppnar mig ömsom stänger mig som en mussla.

Tiden,
vad har det kostat oss. Jag undrade om värmen i Juli skulle ge oss tillbaka det vi förlorade. Det som vi vann. Jag undrade om December skulle bli kall eller om allt skulle smältas i dalgångens vår,  jag får aldrig veta.

Platsen,
vi har för många, men möjligtvis Paris. Jag gör om det igen och du får ta allt som är kvar av mig. Vad är jag utan blott dina andetag mot min kind i en dans. Möjligtvis i Rom, där vingarna får bredda sin lust, Möjligtvis, på en udde i mitt hav, dit jag kan navigera dig, dit jag gått på grund.

Känslorna,
Vilka lustar vi borrade in i våra ögon, vilka känslor vi borgat och bärgat upp ur våra inre själar. Du är min början, du är mitt slut. Precis så. Vilka skratt du bringat mig, vilka insikter du grott in i vårat alldeles egna universum, Vi har bokat en egen vintergata av all vår kärlek, den är inte beständig men evig i våra själar.
Är du där nu? Allt som bitit sig fast, all vår vackra tystnad. Förevigt.

Avslutet,

det finns inget avslut, så länge vi lever är vi här, så länge vi andas är vi varandras.
Vi har bara just öppnat alla planeter vi skall besöka. Jag tittar upp och ser din.