Mina ord förlorades någonstans mellan panikattackerna och apatin som allt oftare har smugit sig in i det jag en gång brukade kalla mitt liv.
Jag andas rök, jag gråter mörker
och än idag ser jag att ni inte märker
Att mina händer nu är vapen
vars enda uppgift är att skapa en
tillvaro där jag tillåts tänka fritt
Tala fritt
Andas fritt

Låt oss nu förflytta oss till dunkla barer där skimrande kondens på alldeles för många ölglas pockar på min uppmärksamhet
Ni pratar/känner/skrattar
Jag väntar på att era leenden ska mattas
ut och att er blick ska glida långt bort
Precis som min gör
Precis som den alltid gör

Intresset finns där, jag lovar
Men egentligen vill jag bara ligga i min säng och sova
Med någon som inte tar livet på för stort allvar
Som likt jag, inte lägger för stor vikt vid att livsplaner ha
Någon som istället bryr sig om varför vi är som vi är
Någon som aldrig kan tänka sig att bli kär
i någon eftersom kärlek är ett påhitt av någon sadist
och visst vore det trist
om tusen hjärtan skulle brista
bara för att jag känner av livets trista
mening och därför behöver bränna upp allt jag ser
Därför finns här aldrig någon kärlek mer

De dystra, ihåliga orden jag bär på
ska någon gång eka över er det svär jag på
Jag ska ge er min själ, mitt innersta, mina ord
När allt jag är desintegrerar ska jag ge er alla mord
som är skrivna i handen
Men tiden är inte här än
Förlåt, för varningen
Se upp för orden.