Tänk, det finns en läkare, sa de till mig.
En forskare med kramper och
spasticitet som specialitet.

Han var dessutom vansinnigt snygg
och trevlig
och kunnig
och han gav mig en chans.

Tveklöst sprättade han upp min släta hud.
Satte en välformad knöl på min platta mage
och i vetenskapens namn sydde han fast en
slang i min ryggmärg.

Jag kastade 8 par jeans
sålde mina nya skinnbyxor
Mina kavajer fick skänkas till behövande
och jag som med stolthet burit smala toppar vid 50
fick kassera allihop för de räckte inte runt!

Jag har aldrig burit tights,
joggingbyxor eller andra plagg med resår i midjan.
Jag har aldrig gått i skor utan klack bland folk
eller tagit ut soporna utan läppstift.

Efter ett år med kroppen hoplåst i kramp
stretchar jag minst 30 minuter om dagen.
Jag går en halv kilometer med rullator
och rullstolen står parkerad i extrarummet.

Nästan varje kväll tar jag ut min hund
och soporna med läppstiftet på
för trots att jag nyss fick möjlighet att gå igen,
finns det en sak som jag inte gör avkall på.