Tystnaden
är en sång

Den börjar
med en vibrerande fiolsträng
som sedan får henne att viska orden
i vinden.

Stoftet
som en gång
var ett saligt folk
i universum

faller i en tom glashall
av is och mörker
Går som hissar
i de djupaste av dalar

Ända sedan
det förrförra universum
dog ut

går dessa
långsamt ned
och vi
samma väg

och öde till mötes.

Det blå
och främmande skenet
I våra ögon

sett som en grå väg
av gas

miljarder och
åter miljarder ljusår

kasta du
ditt spö i vattnet
eller räkna
tills du blir galen.

Hon låter drogen
förändra pupillen
och sin andning

det är endast
mellan henne
och månen
och ingen annan.



(C) Lars Gullberg