Stoftet



*



När vi går
genom en öken in i universum

kan vi se gårdagen
passera i ett tågfönster

på väg tillbaka
för att hämta kärleken dit

Där hon redan är.

Jättelik är den, ja enorm, Den kan kläs
i alla sorters galaxer
och den älskar att lysa som ett hav.

Där ute
bakom månen

Jag bara går omkring i detta jordeliv
går omkring och väntar

Jag hinner aldrig räkna
alla stjärnorna klart

Jag kommer aldrig kunna förstå

Än mindre känna av din skönhet
endast ett begär
som har sitt ursprung från begynnelsen

En drift som måste stillas.
en sorg

Hur den tömmer och förgår
långsamt tynar

hör en violin darra sina strängar.

Vid ett äppelträd
under sommarhalvåret

i en gunga
i den grönskande parken

sitter hon.

Jag öppnar försiktigt fönstret
låter energin strömma fritt.
Vattnet i kanalen är blankt,

och jag tänker

inga barkbåtar i sikte i kväll,

endast hennes uppenbarelse.

Allt det jag låter tränga in
i mitt saliga hus.

Det jag lever för.